Som alltid stod dom där utspridda. I en salig röra av gröna tufsar och ordvitsar. Och jag såg dom, kanske för första gången på riktigt. Det karga Alvaret hade plötsligt förvandlats till en skog av envisa och envetna enhörnings-enar. Alla med sin högst personliga framtoning. Nästintill maniskt började jag samla. Precis som barndomens stensamling. Med fickor fulla av noga utvalda, fina och ovanliga stenar som fick följa med hem till den gula lådan under sängen.
33 enar hamnade i min samling det första året och precis som stensamlingen under sängen blev dom liggandes, då och då framplockade för sortering och drömmande kring vad dom en dag skulle bli.
På det stora Alvaret ter sig tiden vara osynlig. År in och år ut. I torka och i väta kommer våren alltid efter vinter. Det som händer när tid får passera går bara att se tillbaka på. Tid funkar visst så, att det är sekundvisarens rörelse som gör tiden synlig. Men så kom den första torksommaren och plötsligt fanns det ett innan och efter. Jag blev åter varse tidens förflyttning och klimatets förändring hade nu tydlig förflyttat sig till min bakgård. Årstider passerade och landskapet hade nu sakta förändrats framför mina ögon. Spirande gröna enar som för varje årstid som passerat nu förvandlats till nästintill genomskinliga skelettbuskar.
För tre år sedan började jag gå mina rundor igen. Drömmande om tiden innan jag förstod vad som skulle hända med mitt landskap. Jag började åter leta efter mina enar, plockar fram och sorterar. Vilka fanns kvar? hur ser dom ut nu?
I ett decennium har vi nu följts åt, enbuskarna och jag. I utställningen på teatergalleriet i Kalmar visade jag ett utforskande arbete i vad fotografi och textil tillsammans kan berätta om de stora Alvarets enbuskar.
